302. Tor Bonnier Djupvik den 26/10 XVI Vän Tor, tack för hjälpen och pängarna! Jag sänder här ett provisoriskt kvitto. Anvisningen var avstämplad Stockholm måndagen Dalarö onsdagen (?!) men vid förfrågan kl. 1 onsdagen svarades att inga anv. fanns. Således lögn av den älskvärda postfröken. Här allt väl. Kollberg kravsar i rabatterna, räven har gått sin väg, talgoxarna fetma, och ekorren börjar bli tam. Vattnet svalt men behagligt. Väderleken på sistone gynsam för vår lilla spekulation i "baisse", varför sandhögen börjar antaga solida former. I Stockholm tycks ju allting gå i gamla, pebrövada[1] gängor. I Sv. D. skriver hr Br-s[2] följande symtomatiskt värdefulla passus: [”]Hans (Hedbergs) intresse för den inhemska produktionen synes – ha varit rätt platonisk – – Den som här skriver, bekänner med lätt darrning på pennan sin RÄTT STORA LIKGILTIGHET FÖR DEN SIDAN AV REPERTOAREN." Alltså, den konst, som i antikens ödes-dramer, i medeltidens mysterier, sjutton-hundratalets-sede-komedi, adertonhundra-talets problem-drama mer aktuellt och mer evigt än någon annan konst återgivit sitt land och sin tid, den konst som i våra dagar förvandlat ett obetydligt litet fiskar-land till europeisk kulturstat med "solidare" namn än vårt eget Sverige[3] – om denna konst har lagt grobara frön i svensk jord – det intresserar inte herr B. och hans tidning. Varför? Jo – ty "om herr H. UNDANHÅLLIT OSS ETT OCH ANNAT SPELBART SVENSKT STYCKE har han besparat oss en myckenhet strunt". Frivolare kan yrkeslättjan knappast uttrycka sig. Finner herr Böök, finner du och finner ni alla som har såväl intelligensens som ställningens förpliktelser att allt detta är ganska gott, så skall jag lugnt kvarstanna på ditt behagliga Djupvik tills du hinner få länstyrelsens vräkningsdom. Och jag spottar er i andanom i synen – dock icke för att lägga bort titlarna. Din Hjalmar Bergman Det rinner mig i hågen, att Du kanske tar detta som ett utslag av min fikenhet efter herr B-s' plats. Uppriktigt sagt – det är det inte. Det är inte ens ett skri av didringsk[4] smärta. Bland sv. dram. förf. är jag väl den, som har minsta orsaken att klaga på Hedberg. Men jag klagar på denna ohyggliga likgiltighet för alla svenska andliga värden. De äro små, påstås det. Nåväl – är det något skäl att försumma dem? Den rike kan ju ödsla och lägga sina ängar för fäfot, om han har lust. Den fattige borde inte förakta sin torva. Att ha hela sitt intresse riktat på om t.ex. Shakespear ges bra på Sveriges Nationalscen – men intet till övers för att undersöka, om det inte finns möjligheter till svensk dramatik – det är helt enkelt att på den post, där teaterkritikern är ställd, förråda sitt folk. Och det är betydelsefullt. Ty litteraturen är och förblir folkets andliga nationalmärke. Gå på, segla under främmande dukar och hissa dem fint – vår egen trasa skäms vi för – och ids inte ens granska. Fy fan. När jag tänker på saken är det mig själv jag bör spotta i synen. Naturligtvis. Men det har jag gjort så länge och ofta att reaktionen endast blir – skälla på andra. Maskinskrivet brev. Originalet finns i Bonniers förlagsarkiv. [1] Felskrivet, sannolikt för beprövade. [2] Konst- och teaterkritikern August Brunius (1879–1926), betydande introduktör av modernismen i Sverige. Uttalandet syftar på det angrepp som dåvarande dramatenchefen Tor Hedberg blev utsatt för i ett öppet brev i Svenska Dagbladet den 25/10 1916. Hedberg hade då suttit i sex år som chef. Den nystartade Sveriges Dramatiska Författares Förening krävde i det öppna brevet teaterchefens omedelbara avgång, bl. a. med den motiveringen, att han syntes ”med hårdnande envishet och absurd motvilja hindra framförandet av senare svensk dramatik”. Bergman hade redan vid Tor Hedbergs tillträde som Dramatenchef 1910 i brev 136 till Tor Bonnier den 27/11 1910 propagerat för ett breddat utbud av svensk dramatik på den svenska nationalscenen. ”Alldeles oafsett mina små intressen så tror jag, att jag skulle vilja råda Hedberg att spela hufvudsakligast svensk dramatik.” Den centrala frågan i tidningspolemiken engagerade alltså Bergman i hög grad, men i ett brev till sin mor den 26/10 1916, avslöjade han dock, att han personligen tänkt inta en mer försiktig hållning. ”Och i Stockholm tjuta ulvarna, för ögonblicket teaterulvarna – som Mamma kanske sett i tidningen. Jag håller mig på avstånd. Mitt medlemskap i Dram. Förf. förening och mitt nuvarande förhållande till Hedberg gör ställningen ömtålig. Alltså tiger jag – så länge jag kan och får vara i fred.” Påtryckningar från olika håll och den attityd Bergman intog ledde till att Hedberg året därpå var beredd att uppföra två av hans marionettspel, en uppsättning som dock blev ett kritik- och publikfiasko. Då teg Bergman inte längre. Hans vän Algot Ruhe, föreningens förste ordförande, beredde honom tillfälle att anonymt göra ett inlägg i julnumret 1918 i den av Ruhe redigerade veckotidningen Cyrano. ”Dramatiska teaterns vanvård. Avslöjande av en sakkunnig”, återgivet i Hjalmar Bergman Samfundets årsbok 2000. [3] Bergman åsyftar Norge och i första hand Henrik Ibsen. [4] Syftar på författaren och kritikern Ernst Didring (1868–1931). En kommentar av Tor Bonnier i hans selektiva utgåva av Hjalmar Bergmans brev till honom ger en ledtråd: ”Uttrycket ´didriingsk smärta´ syftar på den besvikelse över den svenska allmänhetens bristande intresse för samtida svensk diktning som författaren Ernst Didring kort förut hade yppat i en intervju.” |
|