551. Victor Sjöström

New York 28/3 XXIV

Kära du, nu sitter jag alltså på tröskeln till Europa, skrivande mina sista ord från amerikansk jord^[1] – och vem ska ha dem om inte du?! Först och främst och kanske uteslutande allt annat några ord om resultatet av vårt amerikanska samarbete. Jag tror, att vi misskändt det på ett rent löjligt sätt. Vi? Ja, jag vet inte, om jag inte är lite onödigt hänsynsfull mot dig, min gubbe, när jag säger: vi. Den morgonen, då jag hörde din röst i telefonen säga: Ja vet du, inte är jag ju så värst entusiastisk – den morgonen köpte [jag] min Europa-biljett. Till filmen^[2] alltså. Den har en stor och väldigt stark linje: flickans kärlek till pojken. Den måste partout^[3] och i alla detaljer framhållas. Det är en kärlek quand-meme,^[4] en kärlek utan reson. Pojken växer in i den långsamt, långsamt. Först efter – eller mot slutet av – ”sökscenerna” är han den vuxen. Du tog säkert fel, då du fann dessa scener odramatiska. Det är Eros sökande Psyche^[5] och utan tvivel starkt dramatiskt. Men var finner du pojken? Jag är rädd, det blir svårare än att finna flickan. Hans scen inför den döda är slutpunkten på hans växt, hans utveckling. Hans spel skall gå från livlighet till en bundenhet som står i överensstämmelse med dödens bundenhet – därefter i ett våldsamt crescendo i scenerna med Barnard.

Glöm inte dessa båda punkter: hon är död liksom denna – hon lever men för mig ohjälpligt förlorad. Kontrasten dem emellan är någonting verkligt att bygga på och får du de rätta skådespelarna kan du därpå nå så högt, stund och omständigheter medgiva. Glöm aldrig att ingenting – vare sig herr Lehrs^[6] tankar eller några andras tankar eller någon hänsyn i någon riktning kan betyda ens en bråkdel av detta: hon älskade honom över allting och han nådde denna kärlek just i det ögonblick, då han trodde henne förlorad. Det är en realitet att hålla sig till, under det att box-office-value^[7] är på sin höjd en tredje klassens realitet. Låt icke mästra dig på någon punkt, ty dessa människor äro dig i alla hänseenden fullständigt underlägsna – även när det gäller att veta, vad ”den stora publiken” vill ha. Kom ihog min gosse att du inte ska låta mästra dig. Aldrig! Överenskommet?

Kanske behövs det framför ”sökscenerna” en text. Jag tror, jag ska försöka ge dig den från Frankrike – det dröjer ju i alla fall en bra stund innan filmen blir klippt.

I denna ”Kärlekens Höga Visa”^[8] gå alltså de båda unga fram som tvenne blinda med stora, klara ögon. Och se – strax tisslar och tasslar upp omkring dem allt som är lytt och skämdt – på olika sätt, i olika grad – den sjukligt ängsliga modern, den mondäna damen Charlotte med värkande hjärta dövadt av beräkningens veronal,^[9] det kalla kärleksfettet Barnard, betjänten med droppar av Calibanblod,^[10] den strikta, goda men i sina snäva föreställningar bund[n]a mor Suddaby, hennes döttrar dessa kärlekens vattenmyggor, sonen representant för hjordkärleken, en ungtjur bland ungtjurar, och som primus inter pares^[11] i denna häxdans kring The Tree of the Garden: gubben Hardrip Hin Ondes speciella ambassadör vid detta hov och som alltid är fallet med denne potentats envoyéer, fullständigt omedveten om sin mission. Jag tror, du ser, vad den här filmen kan bli. Ifall du skattar s.k. ”sannolikheter” och fruar Lehr lika högt samt din uppgift någon millimeter högre.^[12]

Vi har havt en mycket lyckad resa, vars huvuddrag du nog redan känner genom Stinas brev till Edith. Frisco var en förtjusande stad och Buffalo ej oäven. Här har mitt amerikanska förlag sändt mig på halsen en ung man, som jag är absolut förälskad i – han är nämligen förälskad i mina böcker och ger mig dessutom den hugnesamma nyheten att av alla årets översättningar går Hamsuns Markens Gröde^[13] bäst och min bok^[14] därnäst. En massa fina rec har han också gett mig.

Så mitt humör är nåsånär. Och som du vet, alltid mildt och fredligt. – Fast kan du gissa, va som händt mig?! Av min sista ”laddning” (I hope you understand)^[15] hade jag i handbagaget tillräckligt för landtresan samt återstoden 3!fl! i det poletterade godset. Vid framkomsten visade det sig att alla våra poletterade kappsäckar uppbrutits och de tre avlägsnats. Första gången under mina 25 åriga resor i Europa, Afrika, Asien och tillsist Amerika som jag blivit bestulen.

[Handskrivet tillägg:] Burrrur^[16] vicke land!

Din

HjB.

[Maskinskrivet tillägg: Och nu till sist:

Tack. Lev väl. Vi ses igen.

Hälsa Edith att jag saknar våra ice-cream-sodas och ge mina gudöttrar var sin puss och var sin smäll på stjärten för de ha nog rikligen tjänt ihop båda delarna.

Och ett djäkla bra slag i nacken på dig gamle gosse.

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.