626. Victor Sjöström

SKODSBORG, villa Skodsborg 19/10 XXV

Ack du käre invisionerade hel- när- och storbilds-idiot! Ehuruväl något så när avliden i influensa och felslagna förhoppningar vill jag sända dig tvänne budskap. Det första gäller ett visst kvantum sprit som jag i av dig förhyrd lägenhet avhämtade och inmundigade (det senare dock ej i din lägenhet varför du ej kan bli fäld för olaga utskänkning utan endast för langning genom ombud). Anledningen till min åtgärd var tvåfaldig. 1) svår spritnöd, 2) följande betraktelse: den uslingen har ett par år härjat i en av mina bästa böcker – bör han icke stå till återtjänst? Förvisso. – Ringde så till Döve-Nicke, som allmänt utpekats såsom varande din överste munskänk in partibus infedelium.^[1] Hänvisades till fröken Soldan.* ^[2] Vänskapligt, förstående tillmötesgående. (Tack och lov att busen uppehöll sig i Amerikat!) Uppringde Brattens^[3] information och erhöll prisuppgifter. Adderade. Svettades. Tog fram plånboken. Svettades. Erlade fulla beloppet. Grät. Framlade min motbok, som under ett halvår kommer att förbli obegagnad men avspisades med underrättelsen att sagda underbara kvinliga väsende Soldan förfogar över obegränsade möjligheter bredvid vilka min bok ter sig löjlig och futtig. Snöt mig. Torkade svett och tårar. Tackade, tog min kappsäck och gick. Se där en sannfärdig berättelse som jag är villig att beediga. Och tig sen.

Det var första budskapet, det andra är det första ej likt och handlar om en örfils-film^[4] som jag först nyligen lyckats få se. Tänk att se så dum ut, som du ju onekligen gör (ja oss emellan sagdt) och så åstadkomma något dylikt. Det kan ju vara det att du går och spelar så där lite fånig i det dagliga livet för att desto mera överraska oss på duken – oss, som spela intelligenta i det dagliga för att destomera överraska i – t.ex. – våra böcker. När jag i mitt stilla sinne jämför denna film – ej med det som vanligen serveras som film utan med det bästa jag sett på den stumma scenen så förbluffas jag av din förmåga att överträffa det bästa. Jag börjar tro på din framtid. Jag börjar finna dig lovande. Och märk väl, min gubbe, att då jag säger dig det, så säger jag det vackraste som kan sägas. När man infriat så många stora löften som du, då är det i sanning stort att vara ”lovande”. Det betyder liv och förnyelse. Din film ger ett grant bevis för att en gammal hudik som du kan hysa en spänstig goss-själ i den förfallna kroppshyddan. Den är stor, fri dikt – gripande som helhet, utsökt i sina detaljer. Hur du lyckats av-amerikanisera dina amerikaner är rent förvånansvärdt. Där har du grundligt slagit Chaplins rekord i ”Kvinnan från Paris”.^[5] Jag grät och gratulerar.

Eljest intet nytt från dessa kanter. Karl XII^[6] hade häromdagen premiär på Kino-Palaet och lär ha gjort lycka. Köpenhamns-pressen påstod att manus-författaren satt i salongen och gladde sig. Jag behöver kanske inte tala om att han låg i sin säng. Om lördag kommer ”Swedenhielms”^[7] på det Konglige. Tvitvitvitvitvi i långa banor. Jag har besökt Feddersen^[8] som begåvade mig med en stor ask chockolad en liten ask sömnpulver och en hel värld av elskverdighed. Han är sig alltså lik. Hälsa den falska och elaka Edith som ej skriver, ungarna, Mojje,^[9] gamle Seastrom och Santa Monica

från din

HjB

*Stina skälde den snälla människan oavbrutet Sunnerdal^[10] ō lyckades förvirra mina begrepp.

[Handskrivet tillägg:] Stina påpekar att du skrivit någonting föraktligt om vår hund i det du jämfört honom med era pudlar. Nåja, sådant förstår man – avund är pudelns kärna. Något liknande finner jag i ditt spörsmål rörande min äkta mahogny-båt. Det är sant att hon – med sin utpräglade starka karraktär – ej alltid ville gå. Men om du kunde ana hur behagfullt hon då stod!

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Kungliga biblioteket.