Hjalmar Bergmans korrespondenser 1900-1930
Start | Brev | Hemvist | Avsändningsorter | Adressater | Personer | Verk | Genrer | Bilder | Brevskrivaren Bergman


748. Stina Bergman

Berlin söndag [27 mars 1927][1]

Ja, kära du, i morgon drar jag antagligen vidare mot en framtid som får anses vara ”dunkel aber sicher”.[2] Dagarna här ha varit förfärliga på grund av de nästan outhärdliga tarmplågor som ansatt mig oavbrutet, dag och natt. Varken morfin eller opium hjälpte. Slutligen beslöt sig mitt sanitätsrat för en okulär besiktning – ytterligt plågsam – som gav vid handen att där fanns dels en liten, lätt avlägsnad svulst, dels där bakom ett ”berg av stenhårdt excrement”. Och om det kunde avlägsnas utan operation, satte han i fråga. Emellertid skulle han hämta sin irrigator[3] och genom upprepade kraftiga clystir[4] söka spränga berget. Gör det ondt? sporde jag. – Åja, visst gör det ondt, sa han. Och gick. Tack tänkte jag och började svettas. Men så tänkte jag: Skulle man inte kunna börja och pillra lite på berget innan gubben kommer? Gubben hade ett par dar förut på min begäran köpt mig en glycerinspruta (själv ville han då inte höra talas om clystir) och jag hade givit mig ett men utan verkan. Nu tänkte jag: Förra gången gav du för mycket glycerin – var blygsam och nöj dig med en femtedel av sprutan. Så gjorde jag – och se ut kom excrement av ett duväggs storlek. Med andra ord: de diplomatiska förhandlingarna voro inledda. Uppmuntrad härav gav jag ånyo samma dos och erhöll ett gåsägg. Nära nog stursk gav jag den tredje. Sen blev jag under en kvart lämpligt sällskap endast för likbärare och dödgrävare. Jag fick sitta och krampa mig fast vid bedén och badkaret för att icke ramla framstupa. Men resultatet! Ja den som i den stunden havt en liten åker skulle inte ha behövt bekymra sig för skörden. Jag blev övermodig. Jag sa till mig själv: Gå nu ut och spatsera i solen som andra.[5] Det gjorde jag – fast med betänkligt vacklande gång. Hade gått ett par meter, så begynte de avskyvärda trängningarna på nytt. Då återvände jag hem för att hänga mig men gjorde dock först en skyldighetsvisit – utan hopp – hos påven. Nya femton minuters dödsdans varpå jag la mig på golvet och slumrade ett slag. Därpå reste jag mig, ringde upp sanitetsrådet och sa: Sanitetsråd! Er irrigator är överflödig – berget är sprängt och bortforsladt tillika. – Omöjligt, sa gubben, jag ska komma och se. Jag slår vad att det inte är borta. – Nåväl, han kom, såg och förlorade. Förrästen en liten hygglig gubben som pysslat om mig likt en mamma – vilket kanske delvis berott därpå att hotelvärlden sagt honom att hans svenska gäster sagt honom att jag är en av Sveriges största män. Blygsam som jag är, skrev jag ned det till: ”en av Sveriges största författare”. Sen får mina kära kollegor säga vad de vill. Det är i alla fall in extremis mortis[6] man får höra den ljuva sanningen. Gubbens ekonomiska anspråk voro rätt blygsamma. För sex besök varav tvänne nattliga begärde han åttio mark.[7] Det är billigt men det blir ju ändå dyrt att vara sjuk. S. tx har jag ju måst intaga alla måltider på rummet och det ökar ju både pris och dricks.

Dagen efter bedövningen plus en natt med opieflaskan på nattduksbordet upplevde jag något underligt: hallucinationer.[8] Jag hade visserligen i min gröna ungdom någonting liknande men det var endast skuggfigurer som skymtade förbi. Nu åter – altro che ombre![9] Jag satt i min stol och läste tidningen, såg tillfälligtvis upp – då kommo ur badrummet rusande emot mig två äldre eleganta, okända par – på alla fyra, stannade framför mig och började vädra till höger och vänster som hundar. Först höll jag på att springa upp och kasta mig genom fönstret men så tog jag tag i mig själv och sa: det är opiet. Då blev jag intresserad och började undersöka, hur mycket den tålde. Jag gnuggade ögonen – detsamma – jag reste och gick bort till fönstret, såg ned på gården, ringde upp restaurangen och bestälde te, vände mig om – kvar – då gick jag fram för att ta i dem, ändtligen borta. Satte mig åter att läsa tidningen, vände mig efter några minuter mot fönstret och får se en liten unge

Köpenhamn den 28 mars kvällen

forts. fr. föregående

dansa på fönsterbläcket. Sen såg jag dig i krusflorshatt[10] med handen för ansiktet, sen såg jag en kosack hängd vid en spik. Allt detta uppfattade jag genast som hallucinationer. Jag läste lugnt min tidning så godt jag kunde (högra ögat är halvblindt och det var förr det bästa). Så tittar jag ut och får se en katt på taket midt emot som krafsade ivrigt med högra framtassen. Han letar tak-möss tänkte jag. Då kommo två kattor till, gjorde på samma sätt, sedan fyra sedan en flod av katter tills hela taket var betäckt av dem. Då förstod jag att det var en hallucination och tog tid. I det närmaste 40 minuter varade synen i trots av att jag emallan blickarna ut, läste, skrev och gjorde diverse ting. Sen fick jag se mamma, Ester Brita och Kagge komma spatserande genom luften, lugnt och tryggt som om de gått på Storgatan. Sen stack plötsligt ett manshuvud upp tätt vid rutan och stirrade på mig så hotfullt att jag skulle blitt skraj om jag inte erinrat mig att jag bodde i fjärde våningen. Nåja, så pågick det hela dagen. Lustigast var att alla de små tavlorna på väggarna levde, människorna blinkade, nickade o.s.v. det påminde om fåglarna i Flygande Holländaren.[11]

Monte Bello den 8/4 xxvII[12]

Kära du, här fann jag i skrivmaskinen fortsättningen på mina hallucinationer. Men nu om annat.

Jag känner att jag inte kan stanna mycket längre här – det skulle bara bli ett bakslag. Jag har därför beslutat återvända till K. på torsdagen. För närvarande befinner jag mig i ett ovanligt lugnt och fridfullt lynne och jag vill försöka rädda över det – eller åtminstone en del därav – till det dagliga livet.

Nu frågar jag – hur skulle det vara om du toge nattåget torsdag kväll och komme till Köp. fredag morgon?[13] För att stanna så länge det passade oss båda? (Resan är ju ingen Florens-resa.) Först och främst ha vi ju en hel del praktiska ting (Segelholmen, möbler m.m.) och det görs bäst muntligen, vidare känner jag mig pratsjuk (d.v.s. det är bara jag som får prata om alla mina underbara upplevelser, ja inga oanständiga!!!) Ja, du ska naturligtvis göra som du vill! Men du får inte bråka med mig för då går det lilla jag vunnit här putz weg. Det senare rör väl närmast spriten. Därmed förhåller det sig för ögonblicket så: jag har de sista dagarna varit så pass kry, att jag kunnat gå in till stan. När överläkaren hörde att jag tänkte gå till stan sa han: då gåår ni bara in på Öresund och dricker. – Jag svarade: Min gode doktor, om jag ville ha sprit, så packade jag min kappsäck och for till K. och drack natt och dag efter behag. – Sen har jag gått tre dagar mellan vänligt vinkande krogar och finurligt blinkande spritfönster utan att i min själ känna ens aningen av ett begär. Tro nu inte lilla vän, att jag blivit absolutist. (Jo för tillfället.) Jag har icke blivit det, jag kommer icke att bli det och jag VILL icke bli det. Ty det vore för mig större olycka än att dö i rännsten. Däremot tror och hoppas jag att den förfärliga hets att från morgon till kväll jaga hjärna och nerver än till vaka, än till sömn skall vara bruten. Säkert är att kvällsgroggarna ej komma att saknas (trots veronal och luminol somnar jag aldrig före tre fyra tiden.) Men mornar och förmiddagar ska vara spritfria försåvidt Gud mig hjälpe och mina krafter stå bi.

Jag tror, jag tar in på Turisthotelet torsdag kväll. Kommer du, ska jag söka skaffa en dublett – det blir nog det bästa i anseende till vårt gemensamma lilla nöje klådan. Hursomhälst så telegraferar jag till dig i morgon (söndag) eftermiddag eller måndag förmiddag och du ska väl vara snäll och svara så omgående som möjligt.

Idag har jag gått en timme på förmiddagen och två på eftermiddagen och känner mig nu kl. 8 på kvällen färdig att gå tre timmar. Men doktorn ser mig i ögonen och säger: De er langt fra rask. Fan ta dem! Det finns bara två sjukdomar den ena heter Läkare, den andra Döden, vartill kommer Tandvärk.

Nu kryper jag åter i säng! Sov godt!

Om du kommer så tag arbete med. Något ska vi väl roa oss under påsken men lite arbete skadar ju ej. I morgon börjar jag en novell. Om Gud vill förståss.

[Handskrivet tillägg upp och ned vid kanten:] Medtag 1 ex Cchefen ō 1 ex Jonas ō Helen. Är Blindfilmen publicerad,

så medtag 2 ex.[14]

Maskinskrivet brev. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek.

Brevet är skrivet på papper med Hjalmar Bergmans namn i tryck.


[1] Brevet är odaterat och osignerat. I almanackan anges kortfattat den 25–26 mars samma magbesvär som omnämns i brevet. Den 27 mars var år 1927 en söndag. Därav en säkerställd datering. Brevet utgör nummer 22 i den svit av bevarade brev som Bergman skrev till hustrun Stina under perioden oktober 1926 till april 1927. Se brev 694 till Stina Bergman omkring den 15/10 1926, not 1. Innevarande brev sträcker sig från den 27/3 till den 8/4 1927. De handskrivna breven 749, 750, 751, 752 och 754 kompletterar beskrivningen av förloppet under denna tidsperiod.

[2] ty., dunkel men säker.

[3] Typ av lavemangskanna.

[4] Stolpiller eller typ av mindre lavemang.

[5] I almanackan återfinns en ovanligt personlig anteckning den 27/3: ”promenerade i Zoo ō därifrån vandring till Kurfürstendam för att kasta en sista blick på Paulsbornerstrasse tyckte mig se Werner på balkongen. Adjö”.

[6] in extremis mortis, lat., på dödsbädden.

[7] Enligt dagboksanteckning den 26/3: ”gubben begärde 60 ō  fick 120 mark för 2 nätter ō  4 dagsbesök”. Sin vana trogen har Bergman alltså ökat på ersättningen.

[8] Se brev V från Stina Bergman till maken den 7/4 [1927], som återges in extenso i anslutning till detta brev (748).

[9] altro che ombre! ital., något annat än skugga!

[10] krusflorshatt – sorghatt, ofta försedd med flor. I Farmor och Vår Herre beskriver Bergman hur Borckarna sysslar med sina begravningskläder i avvaktan på att Agnes ånyo skall nedkomma med ett dödfött barn. ”De stuvade om sina krusflorshattar från i förfjol, de sydde ihop revor på sina sorgslöjor, de kantade sina svarta kjolar.”

[11] Richard Wagners (1813–1883) opera Den flygande holländaren, 1843. Paret Bergman, inte minst Stina, var hängivna operabesökare.

[12] Almanackan ger upplysningar om vad som skett under tiden den 28/3 – 8/4. Se även de handskrivna breven 750, 751, 752 och 754 till Stina Bergman den 2, 3, 4 och 5 april 1927. På kvällen den 28 mars anlände Bergman från Berlin till Köpenhamn ”efter en dock dräglig resa”. Efter att de första två nätterna ha bott på hotell Terminus flyttade han den 30 mars hem till sin vän Valdemar Feddersen. Redan den 1 april insjuknade han svårt och en doktor Erik Faber tillkallades. Bergman fördes enligt almanackan ”nästan medvetslös till Monte Bello, där jag hade en svår natt”. Monte Bello var ett vårdhem i närheten av Helsingör. De följande dagarna låg Bergman mest till sängs och underkastade sig då flera dagars total avhållsamhet från sprit. Den 7 april började han ta kortare promenader och vistades ute, men den 10 april slog nervositeten till så kraftigt, att han tog till spriten igen. Den 14 april hämtade Feddersen honom i bil tillbaka till Köpenhamn. Dagen därpå mötte Bergman hustrun Stina vid stationen. Han hade då de senaste dagarna haft telefonkontakt med henne.

[13] Paret Bergman stannade några dagar i Köpenhamn, där de umgicks med Poul Reumert och Valdemar Feddersen. Den 20 april reste de tillsammans till Stockholm.

[14]  Avser romanerna Chefen fru Ingeborg och Jonas och Helen. ”Blindfilmen” publicerades aldrig och spelades heller inte in.

Personer:

Bergman, Fredrique (54)
Bergman, Stina (287)
Faber, Erik (3)
Feddersen, Valdemar (24)
Friesendorff, Brita von (1)
Friesendorff, Ester von, Tova (11)
Friesendorff, Karl von, Kagge (1)
Fütterer, Werner (47)
Reumert, Poul (26)
Wagner, Richard (9)

Verk:

Blindfilmen/Kärleken och döden, filmförslag (8)
Chefen fru Ingeborg, roman (21)
Farmor och Vår Herre, roman (14)
Jonas och Helen, roman (41)

Adressat:

Bergman, Stina (43)

Relaterade brev:

Från Stina Bergman till Hjalmar Bergman, brev V.

Användning

Fritt att använda materialet.

Vid publicering citera med:
"Sverker R. Ek, Marianne Ek, Fredrik Palm,
Hjalmar Bergman: korrespondenser 1900-1930,
tillgängligt på http:/www.hjalmarbergman.se"
Publiceringsinformation i DIVA