752. Stina Bergman [Monte Bello] 4/4 [1927][1] Tack kära du för tel-hälsning! Dessutom för ett försenadt brev skrivet den 27. Din skadeglädje vis-a-vis pojkarna gör mycket lite intryck på mig. Vad S.[2] beträffar, så hade jag sannerligen ej dragit honom på mig. Den saken skötte han själv ō jag som föga lever bland skådespelare, känner inte deras vanor. Men Feddersen[3] hade en liknande historia att förtälja om en vida ryktbarare herre. – Jag hade hoppats få sitta uppe idag men det blev ett bleklagdt nej. Jag ligger alltså ō läser ō rätt vad det är kommer någon in ō stjälper i mig något. Tre gånger om dan får jag luminol, 3 gg kalktabletter ō två gg spetsglas cognac, som jag knappt gitter röra. Egendomligt nog har jag ännu ej saknat cognacen det minsta – men det kommer väl. A propos cognac så finns det i ditt brev en passus som visar hur lite du lärt av allt det älende du ställt till för mig. Men om den saken nog taladt. Idag hade jag brev från Guzzio[4] jämte tre porträtt i Werner-format (hur nu pojkstackarn kan ha råd med det?) riktigt bra förrästen. Han längtar efter att militärtjänsten ska ta slut för då ska han resa till Berlin ō bli min pass-opp. Ja vore jag riker man istället för fattig-lapp så skulle jag inte tveka. Han var så hjälpsam ō snäll i Florens. Fast nästan tjatigare än du beträffande cognac. Ända sent på natten då han redan sovit en bra stund ō jag tog mig en grogg fick jag höra ett sömnigt mummel: Bergman, smettite il cognache.[5] – Varpå jag: Håll käften ō sov! – Varpå han: Jag somnar inte förrän ni lovat att låta – snark – bli – snark, snark – cognacen! snark i oändlighet. Och idag i brevet är han åter framme med sitt lilla magra pekfinger ō hytter åt mig! Nåja, för närvarande skulle han vara nöjd. De båda – danska! – snapsar jag får om dan, skulle en mygga tåla. Nej nu god natt orkar inte mer. Snart kommer doktorn med sömnpulvret – nr 2 – jag får nämligen sådana och fast jag glömde räkna opp dem. Har idag tagit ett kli-bad det lär bli en natt. Stackare dig som ha det lika illa! Sa jag inte att Tschao[6] skulle komma? Ha skorna kommit?[7] Annars måste jag skriva till G[8] innan han far. Just nu fick jag böckerna. Tack! Det enda jag kan göra hela dagen lång – och den är lång!! – är att läsa. Ibland slumrar jag ju till lite men vill hälst spara sömnen till natten. I går höll häxan-klådan[9] mig vaken till över 2 trots luminol hela dagen ō ett stort veronal på kvällen. Så böckerna voro välkomna! Få nu se, hur länge jag härdar ut här. Ska ju göra mitt bästa. I varje fall har nog denna paus i den förfärliga nervhetsjakt som tog sin början i Meran stegrades i Venedig (din mamma, tjuven)[10] avtog något under försommaren för att kulminera i Berlinteater-besöket[11] (du gjorde mig bra stor skada som tvang mig dit) fortsattes genom den elaka brevväxlingen, påspäddes genom det felslagna hoppet om våningen ō genom det delvis därav följande utelivet med Nils,[12] stegrades sedan ytterligare i Florens ō genom de – för en sjuk – tröttsamma resorna Florens-Köpenha[m]n-Florens-Köpenhamn. Lägg därtill den ohyggliga tarmsjukdomen ō klådan så får du en del. Ajjö nu, kära du. Kryper åter till kojs. Handskrivna korrespondenskort. Originalet finns i Stockholms universitetsbibliotek. Skrivet på kort med Hjalmar Bergmans namn i tryck.[13] [1] Brevet är osignerat. Det utgör nummer 26 i den svit av bevarade brev som Bergman skrev till hustrun Stina under perioden oktober 1926 till april 1927. Se brev 694 till Stina Bergman omkring den 15/10 1927, not 1. [2] Något brev från Stina Bergman av den 27/3 har inte återfunnits. S. avser den svenske pojken Gunnar Seelig, som bestulit Bergman i Berlin. Se brev 746 till Stina Bergman den 19/3 1927, not 13. [3] Bergmans gode vän i Köpenhamn, teaterkamrer Valdemar Feddersen. [4] Guzzio, en italiensk pojkvän, som hjälpt Bergman under den senaste Florensvistelsen. Se brev 746 till Stina Bergman den 19/3 1927, not 3. [5] ital., Låt bli konjaken. [6] Tschao, paret Bergmans hund, som varit på rymmarstråt på Dalarö. Om hundens äventyr berättar Stina Bergman i brev V till maken den 7/4 [1927], som återges i anslutning till brev 748. Bergman hade troligen telefonledes dessförinnan underrättats om hundens återkomst. [7] Bergman hade på Stinas begäran beställt två par handgjorda skor åt henne i Florens men kommit att lämna staden innan dessa var färdiga. Den omtänksamme pojkvännen Guzzio hade lovat att senare sända dem direkt till Sverige. [8] G – Guzzio. Se not 4. [9] En personifikation av den besvärliga åkomman – skabben – som det skulle visa sig. [10] Bergman gör här en smärtsam men långt ifrån självkritisk återblick på de senaste ett och ett halvt åren – från en bråkig jul- och nyårshelg 1925–1926 i Meran fram till dagens sjukliga tillstånd. Han tänker bl.a. på den hatade svärmodern Augusta Lindbergs besök hos paret Bergman i Venedig, som genast utlöste bråk. Under samma Venedigbesök kom han också att bli rånad, något som djupt skakade honom. Se brev 660 och 663 till Tor Bonnier den 15/3 1926, not 4, resp. den 12/4 1926, not 17. [11] Det åsyftade Berlinbesöket gäller Bergmans vistelse i staden vid månadsskiftet juli/augusti 1926 för att övervara den tyska premiären på Swedenhielms. Det var då han kom i kontakt med Gösta Ekman och Emil Jannings, började misssbruka kokain och på nytt träffade Werner Fütterer. [12]Filmskådespelaren Nils Asther – som Bergman ibland kallade sin ”fosterson”. [13] På det tredje och sista av dessa korrespondenskort har Bergman invid det påtryckta namnet angivit III, medan de två inledande korten saknar motsvarande numrering. |
|